Stadens former och utveckling

Varför har utvecklingen gått från småskalig omsorgsfull arkitektur till storskalig slarvig arkitektur?

På grund av den ekonomiska utvecklingen.

Arkitekturen återspeglar alltid samhället

Förr fanns inte resurserna att genomföra stora byggnationer. De rikaste personerna kunde endast uppföra byggnader av begränsad storlek. Äldre stadsdelars mindre tomter och hus reflekterar detta enkla förhållande. Med den ekonomiska utvecklingen kom allt större förmögenheter att koncentreras i företag och personer. Dessa kunde då bygga allt större. När staten och kommunerna genom välfärdssamhället tog sig an bostäder och lokaler växte skalan ytterligare. I dag har den extrema koncentrationen av ekonomiska resurser tillsammans med bank och finansväsendets utveckling lett till en situation där det nästan inte finns en övre gräns för fastigheters storlek.

Idag begränsas storleken 'artificiellt' genom detaljplaner och byggrätter. Det finns en förståelse även bland kommuner att ekonomins organisation inte kan låtas speglas i vår byggda miljö utan stora negativa konsekvenser för livskvalitet. Den byggda miljön är endast ett symptom på strukturella problem med ekonomin som påverkar människors liv på så många fler sätt.

Lösningen som erbjuds är dock inte att ändra på fördelningen av resurser utan att kosmetiskt dölja de förhållanden som driver den negativa utvecklingen. Ambitionen från kommuner är ofta att dela kvarter mellan flera byggherrar. Detta är dock svårt eftersom de ekonomiska incitamenten så kraftigt går emot detta. I stället tvingas en kosmetisk variation inom kvarteret. Markanvisningens kvalitetsprogram ställer krav på att fasadmaterial eller kulör skall bytas samt att fönstersättning skall varieras. Ofta rör det sig om ett enda gigantiskt hus bakom de slarvigt varierade fasaderna. Variationen som inte vuxit fram organiskt av växlande behov, skilda bygglösningar eller olika estetiska ambitioner blir ofta extrem och kontrastrik på ett sätt som inte är vackert. Variationen blir också fattig eftersom upphandlingens och byggmarknadens logik leder till att alla "hus" består av samma produkter. Inte bara samma produkter utan helst samma detaljlösningar. Variationer består trots sin visuella stökighet av stor likhet vilket korrekt upplevs som fattigt och dåligt. Tyvärr är det också så att det finns otroligt få tillverkare av byggmaterial. Så få att det är stor risk att även hus av olika byggherrar har samma produkter. Det är faktiskt så att det omtalade miljonprogrammet, i jämförelse med dagens byggen, har större teknisk variation. Det fanns relativt sett fler tillverkare av stommar, fönster och detaljer då än det gör nu.

När människor uppskattar äldre bebyggelse är det alltså annan samhällsorganisation de uppskattar. Ett samhälle där en mångfald av aktörer och behov kommer till uttryck i stadsbilden. Staden är ett kulturellt uttrycksfullt fenomen. Vi kan läsa och känna av uttryck och strukturer på samma sätt som vi läser annan kultur.

Sammanfattningsvis finns ingen enkel lösning på stadsplaneringens och arkitekturens problem. Stil kan inte lösa de struktruella problem som formar staden. Grisen är fortfarande en gris trots att den har kraftfullt rött läppstift, rouge och ögonpenna. För att ändra staden måste vi ändra på samhället. Skapa ett sätt att organisera vårt välstånd som tillåter brett skilda behov, intressen och preferenser att manifestera sig i stadsmiljön. För närvarade är det bara kapitalets behov som möts.